Två gånger under denna dag blev jag utsatt för terror från inga mindre än stadens äldre tanter. Och hur terroriserar då en tant mig tänker ni nu. Svaret är: genom att oförsiktigt ta sig över vägen medan jag sitter i en bil.

Första gången gick en tant, modell yngre över gatan på ett ställe där det en gång i tiden fanns ett övergångsställe. Att detta övergångsställe är sedan länge borttaget skiter denna till åldern kommna dam högaktningsfullt i. Hon travar på, rakt framför mig motorhuv. Själva terrorn är att jag inte får ur mig nått otrevligt såsom att till exempel varva motorn. En halvdan tutning blev min knappa hämnd.


Tanter med dålig attityd! (Både i trafiken och när dom chillar) Usch och fy!

Tant nummer två (äkta tant, rullator och hela paketet) gör på ett liknande sätt fast hon står och stirrar på en grön Herr Gårman vid ett övergångställe. När denna gubbe blir röd och mitt ljus blir grönt så börjar hon att gå. Här blir hämnden att jag skriker, on the top off my voice genom min nyöppnade bilddörr. Allt för att få ur mig frustrationen.

Det hela blir ett dilemma för samvetet, man ska inte vara otrevlig mot äldre och framförallt inte damer. Om det bara skulle finnas nån slags etisk amnesti på att skrika på oförsiktiga pensionärer i trafiken så skulle världen vara en bättre plats.

När jag nu är inne i något slags bloggflow så river jag över ännu ett inlägg. Detta hände när jag idag skulle gå till ica.

Plötsligt får jag syn på en man med en schäfer. Schäfern gör som alla andra hundar, alltså, glider runt å nosar lite. Plötsligt får han syn på något oerhört intressant. Det kan vara kattskit, gamla löständer eller vad som helst, inte vet jag, men det är i alla fall något han inte bör nosa på. Och om en normal person är ute och går med sin hund och den nosar på något äckligt så säger man "Nej" och drar den därifrån. Men inte denne man.

Nej, istället så skriker han på en alldeles fantastiskt bred karlstaddialekt:
"Ah men ge dig nu! kan du inte sluta nosa din jävla sophund!" Och sen låter han hunden få stå kvar och nosa på vad det nu var han nosade på.

Underligt

Igår var jag och handlade massa burgarattiraljer på ica, kruxet är att jag glömde köpa en kasse. Mjorka! tänkte jag och började stoppa ner alla mina saker i små gratiskassar. Detta gjorde jag med gott humör ändå tills Pernilla(Mys syster) skrattade och frågade om jag sparade pengar och tittade på mina små gratisplastkassar.

Nu var ju inte fallet att jag försökte spara pengar, men jag la plötsligt märke till något helt nytt. När man sedan kommer ut från ica med sina små gratiskassar så tittar folk ont på en. Inte till en början dock. De tittar först glatt på en, sen tittar de på kassarna och då smalnar ansiktet av, och sen kollar de ont på en. Man ser att de tänker. Din snåle jävel! Och man känner sig ju lite udda när man går där när folk tar ungarna i hand precis när man går förbi, eller kanske tom går över på andra sidan trottoaren. Man känner sig lite som ringaren i notredam, eller som en röd smurf, eller kanske som en ickerökare på fordonsprogrammet...

Nu får ni inte tro att jag är efterbliven på något vis eftersom detta var något som var aktuellt för ett par dagar sen, nej om ni ska tro att någon är efterbliven så får ni nog lägga skulden på Johan. Eftersom han inte sett programmet så ville jag inte förstöra nöjet för honom, men nu får han skylla sig själv.

Dagens blogg kommer således att hamna om Vem kan slå Filip och Fredrik?

Ett program som i allmänhet var riktigt mediokert enligt mig, Ingvar Oldsberg är alldeles för omständig och alldeles för kommersiell för sitt eget bästa, programmet lämnar inte heller något rum för rolig redigering som brukar vara höjdpunkten i Filip och Fredriks program.

Men programmet är ändå genialiskt! Inte för att Håkan Roswall ser ut som Stiffler, inte heller för att Filip och Fredrik är speciellt roliga och inte för att grenarna var så jättemycket att hänga i julgranen. Nej genialiteten ligger enbart i det faktum att den avgörande grenen är "strutboll". Att Håkan Roswalls halva miljon hänger på om han kan bemästra en leksak.

Det finns ingen chans att någon rationell människa i hela världen hade kunnat förbereda sig inför detta. Alla Håkan Roswalls timmar på gymmet. Allt onödigt vetande som Filip och Fredrik samlat på sig under åren. Inget av detta kan förbereda dem på ett tillfredsställande sätt inför strutbollen. För ingen vet att den kommer. Det är det, mina vänner, som är det genialiska. Det är det som är tv-historia in the making!

Lunarstorm. Ett fenomen, för att inte säga vidunder. Ett tag var jag fast där, tills jag en dag bestämde mig för att köra cold turkey och lägga ner. Tvärt, ett perfekt snitt.

För någon vecka sedan fick jag veta att mitt konto på Lunarstorm hade blivit borttaget. Det kändes vemodigt att något som varit en sån stor del av mitt liv helt plötsligt var borta.

Eftersom dom som driver Lunarstorm fick hybris och var kapitalister och ville suga ut varenda liten krona som gick på live, pro2 och annat nödvändigt så tycker inte jag att det är mer än rätt att det går dåligt för dom.


Själva sajten är säkert död om några år, men då tycker jag att det vore vackert om det då döda spökskeppet MS Lunar fick segla runt i cyberrymden. Fylld av fjortisbilder och menlöshet. Som en havsanemon eller en tom plastpåse i en höstvind kunde det tyngdlöst få driva runt och klyva tystnaden i tomma utrymmen som ekar likt bläck sedan länge tömda på sitt tunna och skeva innehåll. Och sen blir allt svart. Kanske..?

Idag så sitter jag alltså på tåget på väg till kristinehamn. Efter ca en halvtimme kliver en gubbe och hans son på, jag sitter och kollar på skidfilm så vi säge ringet till varandra. Efter ett tag börjar jag istället räkna lite matte för å försöka hinna med i skolan. Då utspelar sig denna lite underliga konversation:

Mannen: Håller du på med matte?

Jag: Jajjemnän

M: Har du testat iq någon gång?

J: Nej, inte mer än på internet.

M: Grabben här har lite problem i skolan

J: Jasså?

M: Så de gjorde ett iq-test på han, han har logiskt tänkande som en 15 åring, men han är bara 10.

J: Jaha?

M: Men han har ju lite å brås på, själv har ja 140.

J: Jaha du.

M: Men ja tycker inte att man behöver vara så märkvärdig för att man är bättre än andra på att lösa logiska problem.

J: Nej de förstås.

M: Jag skulle bli lärare egentligen, jag är väldigt bra på att lära ut. Men det blev inte så.

J: Jasså du.

M: Ja jag kände en tjej vars föräldrar inte brydde sig så mycket om henne, hon hade problem med                multiplikationstabellen. Så jag förklarade för henne.

J: Ja ja.

M: Och en gång så lärde jag tjerna på verket att byta verktyg själva så de fick 2,60 mer i timmen.

J: Jasså.

M: Ja man får lova att se till deras enskilda sätt att lära sig på.

J: Jo

Ok. Jag kan ha överdrivigt lite när jag kallade detta för en konversation, då detta är mer av en månolog med några välplacerade jaha:n i. Intressant är dock att mannen lyckades utropa sig själv till följande saker uta att jag avslöjade mer om mig själv än att jag höll på med matte:

- Jättesmart
- Fader till en jättesmart son
- Utmärkt pedagog

Senare utnämnde han sig också till dataexpert.

Men om vi tänker efter är detta en fantstisk sak att göra om man har tråkit någonstans, bara attackera nån oskyldig å skryta så mycket man kan rätt upp i ansiktet på dem. Får tiden att gå väldigt fort vill jag lova!

Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag kissade inte på en annan människa eller lagade pasta carbonara som ni säkert tror, utan det jag gjorde var att gå timm mcdonalds, frivilligt. Detta är något som aldrig hänt förut då jag aldrig mcdonalds har vart någo som fått mina hästar att galopera.

Men detta har ju inget speciellt med storstaden att göra tänker jag nu att ni bör tänka, och det gör ni också, kanske. Nej det storstadifierade i sammanhanget kommer när jag ska beställa. Och det slinker ur mig:

-En mcchicken, strips och en shake.

Jag sa alltså att jag ville ha en "shake", inte att jag ville ha en milkshake. Och för en stund undrade jag vad jag hade ställt till med. Jag ville ju ha en milkshake, inte en "shake". Tankarna for runt i mitt huvud och tiden tycktes stå stilla:
Jag visste ju inte ens om en "shake" och en milkshake var samma sak, tänk om hon skulle komma ut med nån såndär satans sallad (hette inte de shake-nånting?!?!). Men tillslut stod jag likväl där, med en burgare, lite strips och en "shake" på brickan. Och till min stora lycka gick det upp för mig att en "shake" var samma sak som en milkshake. Något som mitt undermedvetna alltså räknat ut långt före.

Men nu till smolken i mjölken. Jag vill ju inte säga shake istället för milkshake och det av den enkla anledningen att det låter så världsvant. Och varför är världsvant dåligt? Jo av två anledningar:

1. Jag är ju trots alltpå mcdonalds, ooch låter man världsvan där så tror ju folk att jag är där ofta. Ofta på mcdonalds=tjock. Och ingen vill ju vara tjock

2. Om man är världsvan så är men definitivt storstadsbo, men jag vill inte glömma mina rötter! I Lesjöfors är det ingen som är världsvan när de ska säga milkshake. Faktum är att milshaken knappt har kommit till Lesjöfors än.


Alltså har storstadifieringen börjat, redan efter en vecka. Frågan är hur det ser ut eftern en månad, eller ett år... Och för att ha en ursäkt för att posta bilden på braten igen, som jag förövrigt tycker är ett mästerverk(den ultimata men samtidigt klassiska stekarn) så får jag dra till med något i stil med:
Om storstadifieringen fortsätter på det härviset så kanske jag ser ut så härredan nästa tisdag:


för att avsluta dethelatycker jag vi tar ett ögonblick att beundra denne fantastiske man, denne perfekt avvägde schtekare

Idag har jag läst storstadspojken.se-bloggen.

Pojken skriver om alldagliga saker som mode, humor och sin egen fritid. Fast på ett mediokert sätt.

Jag var ju såklart tvungen att påpeka detta, men jag gjorde det trevligt. Så att han inte stämmer oss.

Jag rekommenderar denna blogg varmt till dom som vill ha 6 månader gamla modetips och annat smaskigt!

Idag har jag upptäckt en helt ny kategori människor jag aldrig sett förut(man lär sig mycket i storstan), eller detta är snarare än blandning av tvåkaegorier människor. Detta är historien om ett gäng nördar som är förklädda till brats.
Man känner lättast igen dem genom att leta efter brats, som alla lantisar gör när de är i stockholm(jag är väl inte den enda), när du sedan upptäcker en brat får du syna honom i sömmarna, har han fläskkotlettsfrilla, hur sitter kavajen osv. Efter ett tag som kommer erfarenheten att lära dig att du lättast ser om personen är en brat eller en förklädd nörd genom att titta först på håret. Nördarna har en tendens att tona ner bratfrisyren lite i vad jag tror är et försök att bli lite mer osynlig. Sedan tittar du på kläderna, nördar har också inte råd med märkeskläder, men detta kan ibland vara svårt att se, så det du verkligen bör titta på är hur kläderna sitter, då våra nördiga vänner inte verkar ha jättekoll på hur grejerna bör sitta för att det ska se bra ut. (nu säger jag dock inte at mina kläder sitter bra)

Men hur har detta fenomen uppstått montro? Min teori är att det enbart uppstår på sådana ställen som tekniska universitet, för där samlas både geeks och stekare. Och när geeksen efter en tid på utbildningen kommer på att: "Hey! Jag kanske kan bli chef någonstans när jag är färdig med den här utbildningen! C++" så går det så sakteliga upp ett ljus för dem, en chef måste vara välklädd och kan inte gå i sammafleecejacka året om.

Och därhar vi övergången, och eftersom deras enda kontakt med välklädda män är bratsen på deras skola så tar de efter! Låter vettigt, eller hur!

Detta är ett riktigt fynd, men det handlar ine om att jag köpt något billigt. Detta är ett fynd jag gjort i drömmarnas palats, alltså youtube...


Nog för att man kan bli irriterad av att få en fluga i halsen. Nog för att man kan vara irriterad redan innan man får flugan i halsen eftersom man kanske spillt kaffe på kostymbyxorna eller ngot dylikt lite tidigare på dagen. Men detta är överstyr.

Också roligt är att denna man inte får ett regelrätt youtube-utbrott, nej nej. Han kastar inte saker omkring sig och skriker och dampar. Nej denna man får någon slags verbal damp.

Fick till min stora lycka se denna bild på aftonbladets hemsida. Och nu skulle jag vilja påstå två saker var av bara en kan vara sant:

1. Den här rubriken anspelar på ett rasistiskt sätt på personen på bildens hudfärg
2. Jag är dum i huvet

Nu siter jag äntligen i Filipstad och häckar igen, så imorgon kommer lite bilderoch anekdoter att uppladdas, nu tänkte jag bara dra en tale from the road så att säga:

För att komma hem från storstaden till småstaden åktes det buss. Så långt är allt väl, men med på bussen var oturligt nog en mamma och hennes dotter(tror jag) och mamman hade turen att just denna dag fylla 45. Detta skulle såklart firas med lite alkohol, gärna redan på bussen. Och så blev det. Det hela var väl lite lustigt till att börja med då mamman och hennes dotter(som hade kropp som en tjock 12åring, såg ut att vara 17, men i själva verket var 25) satt och diskuterade diverse alldagligheter ur den berusades perspektiv. Underhållsfaktorn höjdes betydligt av att de båda var sådana personer som har deodorant i bara en armhålan, inte riktigt rakar hela mustaschen eller knäpper skjortan hela vägen ner. alltså personer som lever mitt ibland oss men som lever med det relativt dålda handikappet som stavas dumhet. Men efter småpratet spårade det ur då alkoholen verkligen började ta skruv, fram med varsin partyhat samt sådana där saker som rullar ut sig och tutar när man blåser i dem. Och tillslut var inte heller det nog då de ryckte fram varsin burk med serpentinspray och gladeligen började bombardera varandra. Får jag gissa att busschaufförn svor som en hest när han senare städade ur bussen?

En reseanekdot är aldrig fel kan jag otvivelaktigt konstatera, och ingen kommer att säga emot. Nåväl:

My säger: Jag ska köpa en väska jag kn ha när jag tränar!
My säger ännu en sak: Snart ser jag ut som Magnus Samuelsson!
Jag tänker: De va nog de värst ja har hört!
Jag säger: Jo, de blir nog bra.
My går sledes in i en affär där väskan hon spanat in kostar 8 euro. Hon tar en väska å säger att hon köper den för 5 euro.

Nu tror ni att det som komma skall, är att försäljaren säger: No, no, no! Good quality. But special price for you my friend, 7 euro! Och då tror ni att my står på säg om 5 euro och tillslut får den för ungefär 6 euro.

Men så blir det inte, det som istället händer är att försäljaren säger: 8 euro!
My säger: Thats tooexpencive!
Försäljaren blir då allmänt grinig och kommer inte med nåt sänkt pris, så my smyger därifrån. Då kommer försäljaren efter henne och ropar: You you!
My stannar.
Försäljaren försöker säga något men är fruktansvärt röd i fejjan och har tydligen tappat talförmågan.
Efter ca 20 sekunders stammande säger han: I Can'not speak! och går tillbaka till sin affär där han oerhört dampligt slänger väskan in i de andra väskorna allt vad han orkar och ackompanjerar det hela med ett högt: AAAAHAHAHAHAA!

Vi går vidare och my köper en precis likadan väska för 4 euro ca 50 meter därifrån.


Vad vi borde fundera på efter att ha hört den här historien är självklart, varför denna damp? Vad vinner han på den? Och är den verkligen motiverad? Anledningen till att vi bör fundera på detta är inte att prutning inte är något man bör bli förbannad på, utan snarare för att prutning är väl så vitt jag vet ganska vanligt i Turkiet, specielt på fejkade väskor. Betyder det att han får ett liknande utbrott varje gång någon försöker pruta? I sådana fall borde det ju faktiskt sättas upp någon slags läktare utanför affären, så att folk kan komma dit och titta, och studera, och beundra mannen vars ilska aldrig sinar!

Jag jobbar på en större stormarknad i mitten av vår lilla stad. Ja, vafaan det är Ica Kvantum (det är ju inte public service det här inte!).

På detta jobb ska man serva kunder med skivat kött med ett leende på läpparna. Men ibland är folk så fantastiskt dryga att man tuggar på insidan av kinderna för att inte brista ut i nån otrevlighet.

Såhär i efterhand så har man ju svar på tal, men det är inte alltid man är kvick i huvudet.

Idag var det en man som krävde att jag började på en ny skinka istället för att skiva klart den som redan fanns.

- Va jag krånglar med dig... säger Man 50+
- Det är lungt, det finns folk som gillar sånna kunder också. NOT!

MEN! Så sa jag ju inte! Fan, helvete, skitpiss!

- Va jag krånglar med dig... säger Man 50+
- Det är bra med kunder som vet vad dom vill, svarar jag med ett påklistrat leende och konstaterar snart att jag har ett bättre svar. Idiot!

Man 50+, om du läser detta så var det detta jag ville säga. (off the record)

Tack ni som lyssnade, skönt att få det ur sig!

Idag hade jag den utomordentliga turen att hitta filip och fredriks bok 100-höjdare hemma hos min svärmor. Efter lite blädrande insåg jag att jag glömt vad som egentligen var sveriges roligaste ögonblick. Jag slog således upp förstaplatsen och då slog det mig: SJälvklart, droppen! Alltså dikten Droppen!, skriven av tennisgurun mats wilander.



Och när ni tittat på den här, för jag bere er verkligen, titta på den, även om ni redan sett den så se den igen, återupplev nostalgin! Den är inget mästerverk, den gränsar inte ens nästan till djup och den är inte heller bra. Vad den däremot är, är en fantastisk vardagsbetraktelse, och ett desperat försök att visa upp andra kvaliteer än tennisen. Underbart underbart!

Det roliga är också att programledaren har mage till att säga "Tack Mats" i slutet. Inte för att den inte är så dålig att den inte förtjänar ett tack, utan för att programledaren tydligen befinner sig på en mycket lägre nivå än mats wilander, och därmed borde vara mycket mer tacksam än han är för att få ha hört detta fantastiska epos.

Tack så innerligt mycket mats!

Något jag en vacker dag kom att tänka på var: "vem var egentligen först med att prova bungyjump" tanken utvecklades snart till både bungyjump och fallskärm. Undra om det verkade logiskt just då att kasta sig ut för ett stup med fötterna fastsatta i ett gummiband. Eller för den delen med en ryggsäck + lakan fastspänt på ryggen... Personligen tycker jag att det verkar vara en riktigt halvdann idé...

Ibland när jag har tråkit river jag öve rmed en harpan på datorn. Och ytterst sällan så har jag i tråkiga lägen en kortlek till hands, och då brukar jag riva över med en manuell harpan, eller vad vi nu ska kalla det. Dessa gånger fuskar ja ALDRIG, även om det känns ytters lockande att flytta om lite på korten, och jag ser ofta folk som fuskar i manuella harpan. Men jag ka ninte känna någon glädje alls i gå ut i en fuskad harpan, jag känner mig smutsig, avskyvärd, äcklig...

I princip alla som skriver blogg vill ju ha många besökare. Och det finns egentligen bara ett bra sätt att boosta antalet besökare: porriga bilder! Japp thats right! Jag ska nu bevisa för er att det inte är några problem alls:

Som ex. ska vi ta min före detta klasskamrats blogg natnat.blogg.se(tack för att jag får något att blogga om förresten!), och här råkar jag ha hennes besökarstatistik:


som ni ser så låg hon 19e och 20e på ca 16-17-18 besökare, inte alltför smickrande. Men vad händer den 21a? Kurvan går lite uppåt, och varför? Jo porriga bilder!

kl 23.05 händer det, lite porriga bilder uppladdas och dagen efter spryder sig ryktet och hon hamnar på ståtliga 80 läsare! Antalet läsare har således femdubblats!

Sammanfattningsvis en alldeles utmärkt strategi!

Alltså kan ni vänta er ett gäng nakebilder någon gång snart!

Nu när studenten närmar sig med stormsteg och vuxenlivet står och väntar runt hörnet är det inte svårt att känna lite press samt lite obehag. Nu är det färdiglekt liksom. Pressen känns i form av att nu måste man styra upp det här med ett bra liv, och det är där obehaget kommer in i bilden också, tänk om jag inte lyckas? Tur då att jag hittade denna artikel på aftonbladet, det perfekta livet på lika lång tid som det tar att läsa igenom en artikel!

Underbart!

Ursprungligen hade jag planerat en särdeles stressig kvällskrök hemma i mitt mansion. Då betygen ska vara satta imorgon har vår eminente fysiklärare tommy både planerat in en projektredovisning samt att vi ska lämnain ett arbete. Men då jag på ett närmast magiskt sätt lyckades peta ihop det mycket bristfälligt på skoltid så kan jag alltså utan problem motivera mig en slapp kväll istället. Lite märkligt kan tyckas, men man börjar ju inte riva upp och möblera om i något som är färdigt! Eller hur? Jag tänkte avsluta med en bild på ett slappt googlat djur, något jag vanligtvis skulle känna en stark avsky mot, men denna hund går inte att bli arg på, när han ligger där, så avslappnad, så rofylld, likt yoga...