En reseanekdot är aldrig fel kan jag otvivelaktigt konstatera, och ingen kommer att säga emot. Nåväl:

My säger: Jag ska köpa en väska jag kn ha när jag tränar!
My säger ännu en sak: Snart ser jag ut som Magnus Samuelsson!
Jag tänker: De va nog de värst ja har hört!
Jag säger: Jo, de blir nog bra.
My går sledes in i en affär där väskan hon spanat in kostar 8 euro. Hon tar en väska å säger att hon köper den för 5 euro.

Nu tror ni att det som komma skall, är att försäljaren säger: No, no, no! Good quality. But special price for you my friend, 7 euro! Och då tror ni att my står på säg om 5 euro och tillslut får den för ungefär 6 euro.

Men så blir det inte, det som istället händer är att försäljaren säger: 8 euro!
My säger: Thats tooexpencive!
Försäljaren blir då allmänt grinig och kommer inte med nåt sänkt pris, så my smyger därifrån. Då kommer försäljaren efter henne och ropar: You you!
My stannar.
Försäljaren försöker säga något men är fruktansvärt röd i fejjan och har tydligen tappat talförmågan.
Efter ca 20 sekunders stammande säger han: I Can'not speak! och går tillbaka till sin affär där han oerhört dampligt slänger väskan in i de andra väskorna allt vad han orkar och ackompanjerar det hela med ett högt: AAAAHAHAHAHAA!

Vi går vidare och my köper en precis likadan väska för 4 euro ca 50 meter därifrån.


Vad vi borde fundera på efter att ha hört den här historien är självklart, varför denna damp? Vad vinner han på den? Och är den verkligen motiverad? Anledningen till att vi bör fundera på detta är inte att prutning inte är något man bör bli förbannad på, utan snarare för att prutning är väl så vitt jag vet ganska vanligt i Turkiet, specielt på fejkade väskor. Betyder det att han får ett liknande utbrott varje gång någon försöker pruta? I sådana fall borde det ju faktiskt sättas upp någon slags läktare utanför affären, så att folk kan komma dit och titta, och studera, och beundra mannen vars ilska aldrig sinar!