Idag hade jag den utomordentliga turen att hitta filip och fredriks bok 100-höjdare hemma hos min svärmor. Efter lite blädrande insåg jag att jag glömt vad som egentligen var sveriges roligaste ögonblick. Jag slog således upp förstaplatsen och då slog det mig: SJälvklart, droppen! Alltså dikten Droppen!, skriven av tennisgurun mats wilander.



Och när ni tittat på den här, för jag bere er verkligen, titta på den, även om ni redan sett den så se den igen, återupplev nostalgin! Den är inget mästerverk, den gränsar inte ens nästan till djup och den är inte heller bra. Vad den däremot är, är en fantastisk vardagsbetraktelse, och ett desperat försök att visa upp andra kvaliteer än tennisen. Underbart underbart!

Det roliga är också att programledaren har mage till att säga "Tack Mats" i slutet. Inte för att den inte är så dålig att den inte förtjänar ett tack, utan för att programledaren tydligen befinner sig på en mycket lägre nivå än mats wilander, och därmed borde vara mycket mer tacksam än han är för att få ha hört detta fantastiska epos.

Tack så innerligt mycket mats!