Idag så sitter jag alltså på tåget på väg till kristinehamn. Efter ca en halvtimme kliver en gubbe och hans son på, jag sitter och kollar på skidfilm så vi säge ringet till varandra. Efter ett tag börjar jag istället räkna lite matte för å försöka hinna med i skolan. Då utspelar sig denna lite underliga konversation:

Mannen: Håller du på med matte?

Jag: Jajjemnän

M: Har du testat iq någon gång?

J: Nej, inte mer än på internet.

M: Grabben här har lite problem i skolan

J: Jasså?

M: Så de gjorde ett iq-test på han, han har logiskt tänkande som en 15 åring, men han är bara 10.

J: Jaha?

M: Men han har ju lite å brås på, själv har ja 140.

J: Jaha du.

M: Men ja tycker inte att man behöver vara så märkvärdig för att man är bättre än andra på att lösa logiska problem.

J: Nej de förstås.

M: Jag skulle bli lärare egentligen, jag är väldigt bra på att lära ut. Men det blev inte så.

J: Jasså du.

M: Ja jag kände en tjej vars föräldrar inte brydde sig så mycket om henne, hon hade problem med                multiplikationstabellen. Så jag förklarade för henne.

J: Ja ja.

M: Och en gång så lärde jag tjerna på verket att byta verktyg själva så de fick 2,60 mer i timmen.

J: Jasså.

M: Ja man får lova att se till deras enskilda sätt att lära sig på.

J: Jo

Ok. Jag kan ha överdrivigt lite när jag kallade detta för en konversation, då detta är mer av en månolog med några välplacerade jaha:n i. Intressant är dock att mannen lyckades utropa sig själv till följande saker uta att jag avslöjade mer om mig själv än att jag höll på med matte:

- Jättesmart
- Fader till en jättesmart son
- Utmärkt pedagog

Senare utnämnde han sig också till dataexpert.

Men om vi tänker efter är detta en fantstisk sak att göra om man har tråkit någonstans, bara attackera nån oskyldig å skryta så mycket man kan rätt upp i ansiktet på dem. Får tiden att gå väldigt fort vill jag lova!