Häromveckan såg jag en till åldern kommen man stappla över vägen och jag reagerade scoutinsinktivt och armkrokade tag i gubbtrasan och fiskade upp honom på den, för honom, knähöga trottoaren.

Matilda (min flickvän(det vet ni säkert?(läser folk som inte är vänner med oss på facebook denna blogg ens?(skitsamma!)))) såg på mig med stolthet i blicken och jag kände mig som grabben hela dan.


Igår, söndag fick vi syn på samma gubbe vid samma trottoarkant vid samma busshållplats (som man kanske ska passa sig för i fortsättningen?(Bergsprängargatan(korsningen eklanda/victorrydbergs(SKITSAMMA!))).

Skillnaden denna gång var att gubben hade hängt ut dicken och stod och klappade sig belåtet. Om detta var en gest av tacksamhet för att jag tidigare i veckan hjälpt honom ställer jag mig tveksam till. 

Initialt tänker jag: "Är det verkligen säsong för sånt där?"(-3°C och snålblåst)  innan jag tänker "BLÄ! Tummen ner!" Nu i efterhand sitter han på min näthinna. Överallt jag vänder mig väntar jag mig en skröplig gubbe som flinande vill flasha med attiraljerna.


Vi får se hur min paranoia tar sig uttryck.